Sahih Al-Bukhari — Hadis #6175
Hadis #6175
حَدَّثَنَا أَبُو الْيَمَانِ، أَخْبَرَنَا شُعَيْبٌ، عَنِ الزُّهْرِيِّ، قَالَ أَخْبَرَنِي سَالِمُ بْنُ عَبْدِ اللَّهِ، أَنَّ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ عُمَرَ، أَخْبَرَهُ أَنَّ عُمَرَ بْنَ الْخَطَّابِ انْطَلَقَ مَعَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي رَهْطٍ مِنْ أَصْحَابِهِ قِبَلَ ابْنِ صَيَّادٍ، حَتَّى وَجَدَهُ يَلْعَبُ مَعَ الْغِلْمَانِ فِي أُطُمِ بَنِي مَغَالَةَ، وَقَدْ قَارَبَ ابْنُ صَيَّادٍ يَوْمَئِذٍ الْحُلُمَ، فَلَمْ يَشْعُرْ حَتَّى ضَرَبَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم ظَهْرَهُ بِيَدِهِ ثُمَّ قَالَ " أَتَشْهَدُ أَنِّي رَسُولُ اللَّهِ ". فَنَظَرَ إِلَيْهِ فَقَالَ أَشْهَدُ أَنَّكَ رَسُولُ الأُمِّيِّينَ. ثُمَّ قَالَ ابْنُ صَيَّادٍ أَتَشْهَدُ أَنِّي رَسُولُ اللَّهِ فَرَضَّهُ النَّبِيُّ صلى الله عليه وسلم ثُمَّ قَالَ " آمَنْتُ بِاللَّهِ وَرُسُلِهِ ". ثُمَّ قَالَ لاِبْنِ صَيَّادٍ " مَاذَا تَرَى ". قَالَ يَأْتِينِي صَادِقٌ وَكَاذِبٌ. قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " خُلِّطَ عَلَيْكَ الأَمْرُ ". قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " إِنِّي خَبَأْتُ لَكَ خَبِيئًا ". قَالَ هُوَ الدُّخُّ. قَالَ " اخْسَأْ، فَلَنْ تَعْدُوَ قَدْرَكَ ". قَالَ عُمَرُ يَا رَسُولَ اللَّهِ أَتَأْذَنُ لِي فِيهِ أَضْرِبْ عُنُقَهُ. قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " إِنْ يَكُنْ هُوَ لاَ تُسَلَّطُ عَلَيْهِ، وَإِنْ لَمْ يَكُنْ هُوَ فَلاَ خَيْرَ لَكَ فِي قَتْلِهِ ". قَالَ سَالِمٌ فَسَمِعْتُ عَبْدَ اللَّهِ بْنَ عُمَرَ، يَقُولُ انْطَلَقَ بَعْدَ ذَلِكَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم وَأُبَىُّ بْنُ كَعْبٍ الأَنْصَارِيُّ يَؤُمَّانِ النَّخْلَ الَّتِي فِيهَا ابْنُ صَيَّادٍ، حَتَّى إِذَا دَخَلَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم طَفِقَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم يَتَّقِي بِجُذُوعِ النَّخْلِ، وَهْوَ يَخْتِلُ أَنْ يَسْمَعَ مِنِ ابْنِ صَيَّادٍ شَيْئًا قَبْلَ أَنْ يَرَاهُ، وَابْنُ صَيَّادٍ مُضْطَجِعٌ عَلَى فِرَاشِهِ فِي قَطِيفَةٍ لَهُ فِيهَا رَمْرَمَةٌ أَوْ زَمْزَمَةٌ، فَرَأَتْ أُمُّ ابْنِ صَيَّادٍ النَّبِيَّ صلى الله عليه وسلم وَهْوَ يَتَّقِي بِجُذُوعِ النَّخْلِ، فَقَالَتْ لاِبْنِ صَيَّادٍ أَىْ صَافِ ـ وَهْوَ اسْمُهُ ـ هَذَا مُحَمَّدٌ. فَتَنَاهَى ابْنُ صَيَّادٍ. قَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم " لَوْ تَرَكَتْهُ بَيَّنَ ". قَالَ سَالِمٌ قَالَ عَبْدُ اللَّهِ قَامَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فِي النَّاسِ فَأَثْنَى عَلَى اللَّهِ بِمَا هُوَ أَهْلُهُ، ثُمَّ ذَكَرَ الدَّجَّالَ فَقَالَ " إِنِّي أُنْذِرُكُمُوهُ، وَمَا مِنْ نَبِيٍّ إِلاَّ وَقَدْ أَنْذَرَ قَوْمَهُ، لَقَدْ أَنْذَرَهُ نُوحٌ قَوْمَهُ، وَلَكِنِّي سَأَقُولُ لَكُمْ فِيهِ قَوْلاً لَمْ يَقُلْهُ نَبِيٌّ لِقَوْمِهِ، تَعْلَمُونَ أَنَّهُ أَعْوَرُ، وَأَنَّ اللَّهَ لَيْسَ بِأَعْوَرَ ".
قَالَ أَبُو عَبْد اللَّهِ خَسَأْتُ الْكَلْبَ بَعَّدْتُهُ خَاسِئِينَ مُبْعَدِينَ
`Umar bin Al-Khattab berangkat bersama Rasulullah (ﷺ), dan sekumpulan sahabatnya kepada Ibn Saiyad.
Mereka mendapati baginda sedang bermain dengan budak-budak lelaki di kubu atau berhampiran Bukit Bani Maghala. Ibn Saiyad hampir akil baligh pada masa itu, dan baginda tidak menyedari kedatangan Nabi (ﷺ) sehinggalah Rasul Allah mengusap belakangnya dengan tangannya dan berkata, "Adakah kamu bersaksi bahawa aku adalah Rasul Allah (ﷺ)?"
Ibn Saiyad memandangnya dan berkata, "Aku bersaksi bahawa kamu adalah Rasul orang yang ummi (buta huruf)". Kemudian Ibn Saiyad berkata kepada para Nabi. "Adakah kamu bersaksi bahawa aku adalah Rasul Allah (ﷺ)?" Nabi menafikannya, dengan berkata, "Aku beriman kepada Allah dan semua Rasul-Nya," dan kemudian berkata kepada Ibn Saiyad, "Apa yang kamu lihat?" Ibn Saiyad berkata, "Orang yang benar dan pembohong melawatku." Nabi (ﷺ) berkata, "Engkau keliru tentang perkara ini." Rasulullah (ﷺ) menambah, "Aku telah menyimpan sesuatu untukmu (dalam fikiranku)." Ibn Saiyad berkata, "Ad-Dukh." Nabi (ﷺ) berkata, "Ikhsa (engkau sepatutnya malu) kerana engkau tidak boleh melampaui batasmu." `Umar berkata, "Ya Rasulullah (ﷺ)! Izinkan aku memenggal lehernya." Rasul Allah berkata (kepada `Umar). "Jika orang ini adalah dia (iaitu Ad-Dajjal) maka engkau tidak dapat mengalahkannya;
dan jika dia orang lain, maka tidak ada gunanya engkau membunuhnya." `Abdullah bin `Umar menambah:
Kemudian Rasulullah (ﷺ) dan Ubai bin Ka`b Al-Ansari (sekali lagi) pergi ke taman di mana Ibnu
Saiyad hadir.
Apabila Rasulullah (ﷺ) memasuki taman, baginda mula bersembunyi di sebalik batang pokok kurma
dengan niat untuk mendengar sesuatu daripada Ibn Saiyad sebelum Ibn Saiyad sempat melihatnya. Ibn Saiyad sedang berbaring di
katilnya, ditutupi dengan kain baldu dari mana bunyi gumamannya kedengaran. Ibu Ibn Saiyad melihat
Rasulullah lalu berkata, "Wahai Saf (nama panggilan Ibn Saiyad)! Inilah Muhammad!" Ibn Saiyad menghentikan
gumamnya. Nabi (ﷺ) berkata, "Jika ibunya diam, nescaya aku akan mengetahui lebih lanjut tentang
beliau." `Abdullah menambah: Rasulullah (ﷺ) berdiri di hadapan orang ramai (menyampaikan khutbah), dan selepas memuji dan memuliakan Allah sebagaimana yang sepatutnya, baginda menyebut tentang Ad-Dajjal sambil berkata, "Aku memberi amaran kepada kamu terhadapnya, dan tiada seorang nabi pun melainkan memberi amaran kepada pengikutnya terhadapnya. Nabi Nuh telah memberi amaran kepada pengikutnya terhadapnya tetapi aku memberitahu kamu tentangnya, sesuatu yang tidak pernah diberitahu oleh seorang nabi kepada kaumnya, iaitu: Ketahuilah bahawa dia buta sebelah matanya sedangkan Allah tidak."
Diriwayatkan oleh
Abdullah ibn Umar (RA)
Sumber
Sahih Al-Bukhari # 78/6175
Gred
Sahih
Kategori
Bab 78: Adab